Aktuellt om arkitektur

Jag insåg för en tid sedan att jag halkat efter när det gäller vad som är på gång inom den samtida arkitekturdebatten. Samtidigt har det aldrig varit så lätt att hänga med som nu – allt som händer diskuteras i social media och i nätpublikationer. För att sovra i materialet tänkte jag börja göra en återkommade sammanfattning här på bloggen. På så sätt har jag ännu en orsak att hålla mig uppdaterad. Här kommer den första omgången:

Ingen med intresse för arkitektur kan väl missa att Helsingfors nya bibliotek Ode slår upp sina dörrar i dag. Byggnaden som ritats av Helsingforsbaserade ALA Architects har fått en hel del uppmärksamhet också internationellt. Bland annat gillar man hur torget utanför fortsätter in i byggnaden och hur utrymmena har fördelats på olika våningar. Utöver att fungera som bibliotek hoppas man också att byggnaden skall bli en mötesplats eller ett slags vardagsrum i centrum. Jag ser fram emot ett besök nästa gång jag är i Helsigfors. Yle bjuder på en virtuell rundtur här.

Debatten om Building beautiful-kommittén fortsätter i Storbritannien. Nu ger den kritiserade kommitténs ordförande Roger Scruton svar på tal: arkitektkåren behöver avveckla modernismen för att man skall kunna rädda stadsmiljöerna. Den enda vägen framåt är att bygga som våra förfäder byggde under den georgianska och viktorianska eran, kontrar han. Jag misstänker att arkitektkåren är av annan åsikt.

Vi fortsätter i samma reigon. Det planerade utsiktstornet The Tulip i London har väckt både munterhet och oro. Munterhet, eftersom alla som har ens en gnutta ekivok humor kan hitta flera saker som tornets form påminner om. Oro, eftersom höjden på 305,3 meter befaras kunna störa flygledningen kring London. Om projektet blir av står tulpanen klar för besökare år 2025.

På tal om nybyggnader som tagits i bruk kan jag också passa på att nämna Kirunas nya stadshus som nyligen har öppnat. Mastodontprojektet att flytta en hel stad undan gruvdriften följs med intresse inom arkitekturkretsar och vi lär säkert få fler arkitekturnyheter därifrån vartefter flytten fortskrider.

Det får räcka som första inlägg i den här kategorin, återkommer inom kort med mer nyheter!

 

Arkitektur och ideologi – inte bara historia

DSC_0091

Är det bara en fråga om smak om man tycker att modernistisk bostadsarkitektur är ful?

Ett forskningstema som hör till mina favoriter är av kopplingen mellan arkitektur och ideologier. Dessutom är temat högaktuellt också i den samtida arkitekturdebatten.

Att byggnader är mer än bara tak över huvudet får jag emellanåt förklara, speciellt för personer som tycker att arkitektur på sin höjd är konst, men inget mer. Själv tycker jag att det mest intressanta med arkitektur är dess betydelse i en samhällskontext. Byggnader har alltid präglats av de förhållanden de skapats ur. Tillgång till material påverkar vad de byggts av. Tillgång till resurser påverkar hur stort eller smått man bygger. Och som med det mesta, status speglas i det man omger sig med. Därför blev byggnader ett naturligt sätt att visa skillnader på, antingen mellan mänska och gudomlighet eller mellan samhällsklasser. Från renässansen till början av 1900-talet var arvet från antiken det som präglade “finarkitekturens” utformning. Tempelgavlar, kolonner och ett detaljerat ornamentalt program som den bildade betraktaren kunde tyda förmedlade information om vem som använde byggnaden. Modernismens ideer om att helt bryta med traditionerna och utgå från grundläggande form- och materialbehandling istället för det formspråk man upplevde att reproducerade gamla samhällssystem var på sin tid radikalt. Men efter den dos modernism nutidsmänskan exponerats för under sin livstid höjer få på ögonbrynen åt moderna glaskuber längre. Eller?

Vågen av konservatism och högerradikala idéer som svept över världen de senaste åren gör sitt avtryck också i arkitekturdebatten. Det senaste exemplet kommer från Storbritannien där en värdedebatt gällande arkitektur gått het den senaste månaden. The Ministry of Housing, Communities and Local government har tillsatt en ny kommission som skall reda upp i det man uppfattar som arkitektur-eländet. Building better, building beautiful – kommissionen kallas enheten vars syfte är att göra arkitekturen – speciellt i bostadsbyggnader – vacker igen. Kommissionen leds av den konservative och kontroversielle professorn sir Roger Scruton. Kritiken från bland annat arkitekthåll lät inte vänta på sig. Det kritikerna framför allt understryker är att kommissionen genom sitt program endast riktar blicken mot det förflutna, eftersom de skönhetsvärden som efterfrågas är den typen av arkitektur som var vanlig under de georgianska och viktorianska perioderna. Perioder som i Brittisk arkitekturdiskussion ofta getts betydelse som nationellt viktiga tider förknippade med Englands tid som den stora kolonialmakten. I dagens samhällsanda med ökad polarisering och ett svårlösligt Brexit hängande över huvudet blir drömmen om “den gamla goda tiden” något man också vill uttrycka i arkitekturen. I det sammanhanget förstås modernismen som stil utgående från dess ursprungliga funktion –  som en protest mot de konservativa strukturer man vill upprätthålla – och är således dålig.

Det som jag tycker att är mest iögonfallande med den här debatten är hur arkitektur lyfts fram som ett viktigt ideologiskt redskap. Building better-kommittén är inte ensam om att propagera för en återgång till historicism. Twitter, där det mesta debatteras, har också blivit en plattform för att sprida konservativa arkitekturideal som en del i högerideologins kultursyn. Tidigare i höstas publicerade vänsterliberala New Statesman en artikel om högernationalistisk kulturpåverkan genom konton som hyllar så kallad nationell eller klassisk arkitektur medan modernism och icke-europeisk arkitektur sågas.

Den här typen av värdediskussioner innebär att också gemene man börjar behöva kunskaper i hur man förstår arkitektur och de ideologier som kopplas till den för att förstå samhällsdebatten. Att synen på arkitektur bara skulle vara en fråga om smak eller estetik är därför en väl snäv infallsvinkel. Arkitektur är i högsta grad både politisk och ideologisk och bör också behandlas som sådan – både historiskt och i samtiden.

DSC_0449

Eller finns det ideologiska aspekter man behöver ta i beaktande när det kommer till smakfrågor?

Bostadsföreningen del 1

Bostadsföreningen typhus fasad

Februari är sista månaden med finansiering av mitt projekt om Bostadsföreningen för Svenska Finland r.f. Från och med mars skall jag i stället undersöka det finländska arkitekturbegreppets historiografi. Trots det kommer texter om bostadsföreningen ligga på mitt skrivbord länge ännu, framför allt eftersom jag har två artikilar och åtminstone en konferenspresentation på temat på kommande.

I verkligheten är det sällan så att man lägger locket på forskningen när finansieringen tar slut. I praktiken är det näst intill aldrig möjligt att hinna både med grundforskning och publicering inom den tid man har betalt för ett projekt. Mycket beror på att publiceringen av resultaten kan dra ut flera år på tiden beroende på olika tidskrifters utgivningstidtabeller. Det centrala under finansieringsperioden är därför att få grundforskningen avklarad och stommen till artikeln eller presentationen färdig. Ofta återkommer man till många av de projekt man jobbat med åratal efter att finansieringen slutat. Exempelvis får jag regelbundet damma av min avhandling om Hilda Hongell, trots att den forskningen avslutades 2011.

Bostadsföreningen är ett projekt som jag gärna har med mig ett tag framöver. Det visade sig att projektet hade långt fler dimensioner än jag någonsin kunnat tänka mig när jag började. En till synes obskyr och mer eller mindre bortglömd förening visade sig vara en verklig portal till den finländska 1900-tals historien och den process som ledde till uppfattningen om en kollektiv finlandssvenskhet.

Under slutet av 1930-talet hade man undersökt finländarnas boendeförhållanden och resultatet var nedslående. Bostäderna var usla och trångboddheten utbredd medan tuberkulosen grasserade. Den upprörda bildade allmänheten krävde åtgärder. Ett av initiativen var det möte mellan representanter för ett flertal finlandssvenska organisationer och kommuner som hölls på hösten 1938. I samband med detta grundades Bostadsföreningen för svenska Finland. Föreningens syfte var att arbeta för rationellt byggnadssätt, god och hygienisk inredning samt ökad ordning och trevnad i Svenska Finland.

Just formuleringen om ”ordning och trevnad i svenska finland” var det som fick mig att börja intressera mig för föreningen. Vad innebar det i praktiken och hur förverkligades detta? Det visade sig att föreningens arbete utgjorde en slags sista utlöpare av arbetet med att skapa en finlandssvensk identitet, vilket pågått ända sedan mitten av 1800-talet. I den bostadsideologi föreningen propagerade för drogs ständigt paralleller mellan ett gott boende och en livskraftig finlandssvenskhet.

Man ville dels dra nytta av modernismens tankar om rationalitet, hygien och enkelhet, dels återuppliva uppskattningen för ett formspråk man uppfattade var det genuint finlandssvenska och som bottnade i allmogekulturens föremålsvärld. Genom att förbättra boendestandarden på landsbygden och göra vardagens hårda arbete lättare skulle man få fler finlandssvenskar att stanna på hemorten i stället för att flytta efter industriarbete i städerna. På så vis tryggades också svensksinnade röster i områden som hotade få en allt större finskspråkig befolkning genom inflyttning.

Ett av de viktigaste uppdragen var att grunda ett eget arkitektkontor. Det blev Eva Kuhlefelt-Ekelund och Marianne Granberg som hade huvudansvaret för att göra typritningar som skulle fungera för det man uppfattade som de finlandssvenska behovet. Det mesta gjordes på frivilligbasis och man använde sig av ett stort nätverk av finlandssvenska organisationer för att sprida informationen om boendefrågor. Kort efter grundandet fick föreningen en av sina viktigaste bundsförvanter i Signe Bäckström, Marthaförbundets huvudkonsulent. Under sina besök i svenskbygderna tog hon med information om typritningarna och propagerade för bättre boende. Man deltog också i mässor och ordnade egna utställningar och bostadsdagar. Den största succén var mönsterstugan som byggdes vid lantbruksutställningen i Yttermark 1946. Sammanlagt 15 000 personer besökte stugan och tog del av föreningens typritningar till bostäder och rationella inredningar.

Bostadsföreningen typhus planritning

Utgående från statistiska uppgifter i årsberättelserna kan man räkna ut att föreningen sålde omkring 5 000 typritningar, kataloger eller ritningar till köksinredningar under sina 30 år av verksamhet. Nybyggen gjordes framför allt i Österbotten, men intresset för rationella köksinredningar och bostadsförbättringar var jämt fördelat över svenskfinland. De första uppsättningarna typritningar var till hus av frontmannatyp, vanligen med bostadsvåning och möjlighet att inreda vinden. I mitten av 1950-talet var man lyhörda för trenden med enplansvillor och utökade sortimentet med ritningar till sådana. Det man ansåg att främst utmärkte byggnaderna var deras rationella rumsplan och hygieniska inredning. Boendet skulle kretsa kring ett stort stugkök som man ansåg var en fortsättning på den svenska allmogens storstuga. Denna skulle fostra gemenskap och känsla för familjen, samtidigt som man skulle ha tillgång till utrymmen för hygien, tvätt och i viss mån rekreation.

Det här är bara ett kort sammandrag av föreningens verksamhet. Det finns många aspekter som varken ryms här eller i de kommande artiklarna och presentationerna. Därför tänkte jag med tiden lägga upp texter om föreningen med innehåll som inte rymts med i de officiella publikationerna.

En ny början

Bloggen 2.0

En gång innan barnen kom började jag blogga om det jag älskar att jobba med – arkitekturforskning. Sedan kom verkligheten emot och allt som inte var absolut nödvändigt sattes på paus för att få småbarnsvardagen att gå ihop – så även bloggen. Nu när vi i sakta mak börjar vara ute på andra sidan av de mest intensiva åren (trots att vi har en hel del kvar att vänta – ungarna är ju bara 1 och 3 ännu…) vaknade också blogglusten på nytt.

För att få nya funktioner och ett nytt utseende valde jag att flytta bloggen till wordpress. Mina gamla inlägg gick förvånansvärt smidigt att få med, så de utgör grunden för bloggens fortsatta existens. Tidigare var det strikt begränsning till arkitektur och forskarvardag som gällde, men numera vill jag också ta in andra områden som ingår i mitt arbete, som exempelvis design- och modehistoria.

Utan större ceremonier eller löften om det som komma skall önskar jag dig välkommen med till en historia om arkitektur 2.0!

DSC_0742

Kursstart

Jag har alltid tyckt att det är enormt roligt att undervisa. Så när jag erbjöds möjligheten att dra en kurs på öppna universitetet vid Åbo Akademi tackade jag genast ja. Dessutom är kursen en av mina favoriter – den handlar om mode, inredning och design. Samma kurs hålls också våren 2016 på Helsingfors arbetarinstitut. Inför kursstart här i Åbo ombads jag skriva ett inlägg på öppna universitetets blogg.

Texten hittar ni här: http://blogs.abo.fi/oppnauniversitetet/2015/10/16/myter-och-sanningar-om-mode-inredning-och-design/

Stadsvandringar och föreläsning om arkitekturanvändning i science-fiction filmer

Om du vistas i Mariehamn under veckoslutet efter midsommar och är intresserad av arkitektur finns det möjlighet att delta antingen i två stadsvandringar eller att lyssna på ett föredrag hållna av undertecknad.

Stadsvandringarna om byggmästaren Hilda Hongell och den lokala arkitekturen i Mariehamn görs i samarbete med Byggnadsvårdssällskapet på Åland. Vandringarna har följande tema:

Boendeideal och praktisk vardag i Mariehamn på 1861-1950-talet
Söndag 28.6 18.00-20.00, samlingsplats Stadshuset

Vardagen i Mariehamn har under årens lopp präglats av de förutsättningar bostäder, infrastruktur och stadsbild skapat. Under vandringen bekantar vi oss med hur förändringar i den bebyggda miljön påverkade sättet att leva och bo i staden under den aktuella perioden.

Hilda Hongell – En kvinnas möjligheter i arkitekturbranschen på 1890-talet
Måndag 29.6 11.00-13.00, samlingsplats Sjöfartsmuseet

Stadsvandringens röda tråd är de stora förändringarna inom utbildning och yrkesmöjligheter som öppnades för finländska kvinnor under 1800-talet.
Hongell fungerar som ett genomgående exempel på hur en enskild kvinna kunde dra nytta av de nya möjligheterna och vad detta resulterade i för just henne.

Gruppstorlek: max 20 personer
Bokningarna sköts av Byggnadsvårdssällskapet och görs tidigast två veckor före vandringen. Du når dem på https://www.facebook.com/ByggnadsvardssallskapetPaAland

Därtill deltar jag i Archipelacon – The Nordic SF & Fantasy Convention som hålls i Mariehamn 25-28.6. Jag håller en presentation på biblioteket klockan 15.00-16.00 med rubriken “Möte med det okända. Utomjordisk arkitektur i science-fiction filmer 1902-1914”. Här handlar det om hur man använt arkitektur för att iscensätta det okända, i det här fallet uppfattningar om andra civilisationer på fjärran planeter.

Välkomna om ni har vägarna förbi!

En forskares vardag – Konferenser

Utöver det akademiska programmet brukar man ofta hinna med en konferensexkursion. Här ett besök vid Strandarkirkja i Selvogur.
 

Under min studietid betydde “att gå på konferens” att ett gäng studenter i samband med en sits smet iväg från bordet för att dricka medhavd, ljummen starksprit ur en fickplunta, inklämda tillsammans på toaletten. Som yrkesforskare klingar begreppet konferens rätt annorlunda. Trots det är den centrala biten ändå den samma – att umgås (och jo, nog tar man ju en drink på kvällen nu också).

Nyligen hemkommen från en konstvetarkonferens på Island fick jag frågan om vad man egentligen gör där på konferenserna. Jobbar man alls eller är det bara nöjen för hela slanten? Som svar på det kan konstateras att det nog inte är frågan om någon lustresa. Konferensdeltagande kräver hårt arbete, uthållighet och bra sittmuskler. Forskarna åker inte iväg för att lata sig en vecka på skattebetalares/finansiärers/någon annans pengar, det finns vanligen ett stort allvar bakom deltagandet och ofta får man betala kalaset ur egen ficka. Man har kanske fått möjligheten att presentera sin forskning och skriva en artikel till en konferensantologi (vilket som nämnts i tidigare inlägg betyder pengar till universitetet och meriter till CV:n, vilket i förlängningen kan betyda ny finansiering), man behöver nätverka för att få ihop kunniga mänskor och/eller finansiering till ett nytt projekt eller få diskutera med andra som intresserar sig för liknande frågor för att komma vidare med sin egen undersökning.

Som med det mesta inom forskningsvärden är det fråga om långa tidsperspektiv. Utlysning av konferensens tema sker vanligen omkring ett år på förhand. Konferensers program byggs i regel upp så, att man bjuder in några key-note speakers som håller längre föredrag om sin forskning i relation till konferensens tema. Därefter arbetar man kring mer specifika frågor i mindre grupper, sessions, under vilka utvalda forskare får presentera sina projekt.

I samband med att det övergripande konferenstemat utlyses sker den första ansökningsrundan. Då efterlyses personer som har förslag på vilka frågor man kunde diskutera i mindre sessioner och som är intresesrade av att leda arbetet i grupperna. När dessa utvalts kommer nästa ansökningsrunda som kallas call for papers. Då väljer den enskilda forskaren en session med tema relevant för sin egen forskning och ansöker om att få presentera sitt projekt. Det görs genom att man sänder in ett abstract, vilket i det här sammanhanget är en kort beskrivning av innehållet i det föredrag man skulle vilja hålla. Sessionsledarna väljer sedan ut de bäst lämpade abstracten och välkomnar forskaren att hålla föredrag under sessionen.

När konferensen kör i gång inleder man ofta med de inbjudna talarnas längre föredrag. Dagen därpå börjar sessionerna. I dagsprogrammet försöker man ofta få in så mycket som möjligt. Den nämnda konferensens program började 9.00 och slutade vid 21-tiden. Sessionerna består av tre till fem föredrag om 20 minuter + 10 minuter diskussion. Man kan ju tycka att det är väl kort tid för att hinna gå på djupet angående sin forskning. Samtidigt är det nyttigt att vara tvungen att hålla sig kort. Syftet med presentationerna är ju ändå att ge en kort inblick i de centrala frågeställningar man jobbar med, så att andra forskare får en uppfattning om projektet.

Det viktigaste är ändå inte hur bra presentationen gick eller hur diskussionen under de tio påföljande minuterna förlöper. Det viktigaste är de samtal som föds under pauserna, då forskare med liknande intresse träffas och börjar diskutera. Eftersom konferenserna är livsviktiga när det gäller att bygga nätverk är det centralt att man noga lyssnar på de föredrag som är relevant för en själv för att sedan kunna diskutera eventuella samarbeten eller nya projekt. Här gäller det att kasta de finländska sociala hämningarna och kasta sig in i smalltalket. Konferenser är ett ypperligt tillfälle att lära känna så många nya människor som möjligt. I dag bygger all forskning på att man skall ha internationella kontakter. När man planerar projekt är det bokstavligen guld värt att kunna kontakta dem man lärt känna för att få tips på kontakter eller samarbetspartners.

En lyckad konferensresa kännetecknas av att den föder en mängd tankeprocesser. Väl hemma gäller det att försöka ta vara på alla de idéer man fått och följa upp tips på litteratur eller forskningsområden man kan ha nytta av. Att få diskutera forskning med kollegor från olika håll i världen brukar ge inspiration i en helt annan utsträckning än man kan få i sin vanliga forskningsmiljö. Så trots att det ofta är både dyrt och tidskrävande att delta är det för det mesta en god investering, åtminstone i sin egen utveckling.

Spår av det som varit

Efter ett uppehåll för mammaledighet tänkte jag göra ett inlägg om en fråga som jag länge funderat på och som äntligen fått ett svar.

En byggnad som har några år på nacken har sällan fått stå orörd. Man bygger om, förändrar, tar bort och lägger till beroende på vilka behov som uppstår vid användningen. I många fall är man noga med att bygga bort alla spår av förändring, men inte alltid. Och det är spåren av det som en gång funnits jag tycker är intressanta. Genom att titta extra noga på en byggnad kan man upptäcka försvunna funktioner eller se vilka ombyggnader som gjorts.

Byggnaden på bilden nedan verkar vid första anblick inte vara märkvärdig på något sätt; ett typiskt 1950-tals höghus i Åbo. Vid en närmare anblick berättar skuggan i fasaden en hel historia bara man tar sig tid att se efter. Titta noggrannare på gaveln, ser du skuggan av något som verkar vara en lägre byggnad med sadeltak och skorsten? Skuggan döljer sig delvis bakom trädet, och uppstår på grund av att rappningen gjorts i ett senare skede än den omkringliggande. Det innebär att när höghuset byggdes måste det ha stått en äldre, lägre byggnad invid, vilken det nya huset byggdes fast i. När det äldre huset rivits var man tvungen att rappa om fasaden på byggnaden som stod kvar och då uppstod skillnaden i väggytans struktur.


Jag har länge funderat på hur det rivna huset kan ha sett ut, men inte engagerat mig tillräckligt för att ta mig till arkiven för att reda ut saken. Till min stora glädje hittade jag en bild på kvarteret – och det rivna huset i boken Turun puretut talot 3 (Ungefär Rivna byggnader i Åbo 3, tragiskt i sig att det finns ett behov av boktiteln i fråga, därtill finns det tre volymer i serien. Hittills).  På fotografiet nedan ser man att det varit ett tvåvåningshus i sten som stod klart 1926. Stilen är en stram 1920-tals klassicism och fasadbehandlingen ger en viss industrikänsla. Det är säkert inte ett sammanträffande, för byggnaden har innehållit ett tryckeri där tidningen Sosialisti (Socialisten), senare Turun Päivälehti (Åbo dagstidning) producerades.


Fotografiet ur Lahtinen, Rauno, Turun puretut talot 3, Åbo 2013, sidan 51. Fotografiet i Åbo museicentrals samlingar, taget av C. J Gardberg 1958.


Ytterligare spår kan man hitta också i samband med lite mer oväntade händelser. En dag var gatan uppgrävd på grund av kabelarbeten. Nere i gropen syntes tydligt resterna av den rivna byggnadens grund, vilket gav en uppfattning om hur långt ut mot trottoaren huset stått.

 
Så kom ihåg att alltid titta lite extra på till synes alldagliga fasader och ner i gropar vid gatuarbeten – du kan göra intressanta upptäckter!

 

Arkitekturterminologins grunder – kolonnordningarna

För att förstå texter om arkitektur behöver man känna till arkitekturterminologi. För studenter i arkitekturhistoria brukar det här momentet höra till de motigaste. Begreppsapparaten bygger till stor del på grekiska och latinska termer som myntats under antiken. Därtill har de vidareutvecklats under renässansen då det på nytt blev populärt att skriva om arkitektur och dess utformning. För att komplicera saken ytterligare har ordningarna kodats med symboliska betydelser vilka man också bör känna till, eftersom det påverkat ordningarnas användningsmöjligheter.

Men, om man bara undersöker nutidsarkitektur, då borde man ju slippa antikvokabuläret, eller? Tyvärr. Arvet från antiken går som en röd tråd genom hela vår västerländska arkitekturhistoria och är i högsta grad levande än i dag. En stor del av begreppen används till och med när det gäller vanliga, nybyggda bostadshus. Så det är bara att kavla upp ärmarna och börja memorera termer.

Som inkörsport till den klassiska terminologin använder många läroböcker de så kallade kolonnordningarna. Kolonnordningar betecknar formbundna sätt att kombinera och utsmycka de bärande strukturerna i antika tempel. De huvudsakliga delarna i ordningarna är kolonner som bär upp entablement (bjälklag).  

En kolonn är ett bärande, fristående stöd som har två eller tre huvudsakliga delar beroende på vilken ordning den tillhör. Delarna är bas, skaft och kapitäl (kolonnens översta del), alternativt skaft och kapitäl. Kolonnordningarna identifieras enklast genom kapitälens utformning.

Entablementet eller bjälklaget innefattar i det här sammanhanget de utåt synliga delarna av takkonstruktionen. Entablementet vilar på kolonnerna och de tre grundläggande delarna nedifrån upp är arkitrav, fris och gesims (jag återkommer till dessa i ett senare inlägg).

I ett antikt tempel kröns entablementet ofta av en triangelformad gavel. Denna kallas vanligen tempelgavel eller fronton. För att uppfylla definitionen av en fronton måste triangeln vara tydligt avgränsad på alla sidor med hjälp av lister (gesimser). För att förklara helheten kommer här en bild på ett doriskt tempel i vilket kolonnordningens tre grundläggande delar tydligt framkommer. Kolonnerna nertill bär upp det horisontella bjälklaget som i sin tur kröns av en fronton i gaveln.

Det andra Hera-templet, även kallat Poseidons tempel (ca 460-450 f.vt.) Paestum, Italien.
Bild: wikimedia commons, fotograf Norbert Nagel.

Kolonnordningarnas namn torde de flesta ha hört i något sammanhang. De grekiska ordningarna är de äldsta och har följande inbördes ordning från äldst till yngst: Dorisk, jonisk, korintisk. Romarna gillade ju grekernas arkitektur och vidareutvecklade den korintiska till den komposita. Därtill inkluderade de den toskanska i valmöjligheterna.

En snabb genomgång av vad som kännetecknar kolonnerna i de olika ordningarna finns i bilden nedan. Längst uppe till vänster är den toskanska ordningen avbildad. Den kännetecknas av ett slätt skaft med enkelt utsmyckat kapitäl. Till höger om den ses en dorisk kolonn. Den är enklast av de grekiska ordningarna, har räfflat (kannelerat) skaft och kapitälet saknar skulptural utsmyckning.

Raden i mitten visar två varianter av joniska kolonner. Den joniska kännetecknas av de spiralformade elementen (voluter) i kapitälet. De äldsta joniska kolonnerna hade voluterna placerade i linje med bjälklaget, medan yngre ofta ställs på diagonalen.

Längst ner till vänster finns en korintisk kolonn. Den saknar voluter och kapitälet är utformad som en stiliserad akantusplanta. Romarna som gillade det lilla extra slog samman den joniska och korintiska ordningen och skapade kompositaordningen, som finns på bilden längst till höger. Den har både voluter och akantusblad om vartannat.

Plansch ur franska encyklopedin, wikimedia commons


Hänger du med ännu? Det här var de grundläggande delarna. Varje liten detalj du ser avbildad i planschen ovan har ett eget namn. Men de begreppen sparar jag till senare inlägg…

En forskares vardag – den tredje uppgiften

Före midsommar höll jag fyra stadsvandringar om arkitektur i Mariehamn. De två första handlade om hur man gjorde Mariehamn till en badort på 1890-talet, de senare handlade om byggmästaren Hilda Hongell och kvinnors möjligheter inom arkitekturbranschen under sent 1800-tal. Bägge temata behandlades i min doktorsavhandling.

Att sprida information om sin forskning för allmänheten, vanligen i en lite mer populär form, brukar inom universitetsvärlden gå under benämningen ”den tredje uppgiften”. (Den första uppgiften är forskning och den andra undervisning – trots att det sällan finns möjlighet att följa den prioritetsordningen). Det finns ofta en viss hatkärlek till den tredje uppgiften, speciellt i dag när man knappt har tid att klara av all den undervisning och handledning som hopar sig som ett resultat av nedskurna resurser. Därtill borde man vid sidan om undervisningen hinna med den arma forskningen och skriva artiklar så att universitetet får pengar för ens insats och man själv fler publikationer att hänvisa till när man ansöker om forskningsanslag. Att därtill ge sig ut på fältet och berätta för envar om nyttan med ens forskning känns då rätt övermäktigt. 

Trots det hör jag till den kategori som tycker att den tredje uppgiften är riktigt rolig – när man hinner med den. Efter att ha grävt ner mig i information om Mariehamns och Hilda Hongells arkitektur i ett decennium av mitt vuxna liv är det roligt att ha orsak att komma tillbaka till Mariehamn och berätta om ämnet för allmänheten. Grundtanken med den tredje uppgiften är ju att samhället skall få nytta av den forskning jag gjort, och speciellt när det gäller kunskap om arkitektur och olika förhållningssätt till den känns det viktigt att kunna bidra med information. En stad förändras och växer ständigt och det blir alltid debatt om hur expansionen skall ske. Vad skall bevaras, vad får ersättas med nytt?

Genom kunskap om den lokala arkitekturen och förståelse av mekanismerna bakom arkitekturens tillkomst under olika perioder blir det också lättare att fatta beslut om bevarande. Beslut som inte fattas med argument knutna till vad vi just nu tycker är vackert eller fult inom arkitekturen. För som historien visar – smaken ändras hela tiden och är därför inte den bästa måttstocken när det gäller bevarande. I det sammanhanget tycker jag att det är relevant att sprida mina forskningsresultat, då jag en gång har informationen.